Antalet unga personer (15-24 år) som slutenvårdats på grund av avsiktligt självdestruktiva handlingar har ökat kraftigt i Sverige under det senaste decenniet. Självskador är vanligast hos unga kvinnor (283/100 000), men mellan 2002 och 2010 har antalet pojkar och unga män som avsiktligt skadat sig själva ökat från 94/100 000 invånare till 120/100 000 invånare. Under 2011 var därmed för första gången antalet pojkar, som vårdats för självskada, fler än de som vårdats efter att ha blivit utsatta för våld.
Cirka 90 % av de som slutenvårdas för självdestruktiv handling hade skadat sig själva genom förgiftning, vanligtvis läkemedel. Majoriteten av återstående unga hade skadat sig genom att rista eller skära sig. Men här finns ett stort mörkertal eftersom ett stort antal ungdomar som skadar sig själva inte söker läkarvård och det gäller i synnerhet de som skär eller ristar sig. Självskadebeteende är vanligast i tonåren och att skära sig är mycket vanligare bland tonåringar än att överdosera. Livstids förekomst bland skolelever har i olika studier angivits till mellan 14-40 %.
I socialstyrelsens officiella statistik om Skador och förgiftningar behandlade i sluten vård (bifogad) finns inga uppgifter om avsikten bakom den självdestruktiva handlingen. På samma sätt sammanför man i vetenskapliga arbeten från Europa och Australien alla självdestruktiva handlingar med och utan självmordsavsikt under beteckningen Avsiktlig självskada (Deliberate SelfHarm; DSH). I Canada och Amerika har man emellertid använt sig av beteckningen Non-Suicidal Self-Injury (NSSI) för en självorsakad kroppsskada utan ” klar eller underförstådd avsikt att leda till döden”. Ett självmordsförsök definieras som ”en självdestruktiv handling med en antydd avsikt att dö”. Ett icke-suicidalt självskadebeteende utan avsikt att skada sig till döds, anses ofta som mindre allvarligt jämfört med ett självmordsförsök, men sannolikt överlappar de två tillstånden varandra. Många ungdomar är själva tveksamma inför avsikten med handlingen. Man har funnit att mellan 30-60 % av personer som suiciderat tidigare har haft en självskadeproblematik.
Det finns forskare som anser att ett icke livshotande självskadebeteende (NSSI) är ett kliniskt syndrom som är helt fristående från självmordsbeteende. Diagnosen NSSI har således föreslagits ingå i den nya 5te reviderade upplagan av DSM (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders). Här finns emellertid ett stort behov av studier rörande vad som skiljer sig åt och vilka likheter som finns mellan de båda syndromen, inte minst ur behandlingssynpunkt. Varför ökar NSSI risken för självmordsbeteende hos vissa individer men inte hos andra?
Självskadebeteende hos svenska ungdomar
Svenska forskare vid Linköpings och Lunds universitet har nyligen publicerat en studie rörande självskadebeteende hos tonåringar. Studiens målsättning var att undersöka om ungdomar som utfört olika former av självdestruktiva handlingar (icke-suicidalt självskadebeteende, NSSI, självmordsförsök, SA, och NSSI+SA) skiljer sig åt avseende demografiska variabler, självdestruktiva tankar, psykisk ohälsa, traumatiska livshändelser samt socioekonomisk status. Materialet till studien hämtades från en enkätundersökning av ungdomar i årskurs 9 vid 48 högstadieskolor i Östergötland. Totalt 2964 ungdomar, mellan 15-17 år gamla, deltog i studien. Det var ungefär lika många flickor som pojkar och 53,9 % av ungdomarna gick en teoretisk utbildningslinje och 46,1 % gick yrkesinriktad utbildning (Zetterquist et al 2012).
Med användning av skattningsinstrumentet FASM The Functional Assessment of Self- Mutilation fick man information om vilken metod man använt för att skada sig själv och hur ofta man skadat sig under det senaste året eller tidigare. Man skaffade sig även information om vid vilken ålder den första självskadan skett, om man vid något tillfälle behövt läkarvård för självskada, vilket grad av smärta som skadan gett upphov till och om någon av dessa avsiktliga självskador kunde betraktas som självmordsförsök.
För att skatta förekomst och frekvens av självmordstankar, självmordplaner (ex.metod och plats), självmordsförberedelser (ex.testamente, gåvor till närstående), självmordsförsök och NSSI, användes skattningsinstrumentet the Self-Injurious Thoughts and Behaviors Interview-Short Form-Self Report (STBI-SF-SR). Linköping Youth Life Experience Scale (LYLES) användes för att skatta motgångar och traumatiska livshändelser, såväl icke-interpersonella, som att ha varit med om en bilolycka, som inter-personella: att ha upplevt hotelser, misshandel eller sexuella kränkningar. För att få en uppfattning av traumatisk stress hos ungdomarna användes the Trauma Symptom Checklist för Children (8-17 år). Man fick här uppgifter på ångest, depression, vrede, posttraumatisk stress, hypersexualitet och dissociation. Man fastställde även demografiska variabler som kön, utbildningslinje, egen och föräldrars nationalitet, familjens ekonomi, levnadsförhållanden och föräldrarnas yrken.
Resultat
Av de 2964 ungdomarna hade 1 651 (55,7 %) inget självskadebeteende. 630 (21,2%) av ungdomarna hade skadat sig själva vid 1-4 tillfällen, 177 (6,0 %) hade skadat sig vid 5-10 tillfällen och 311 (10,5 %) hade skadat sig vid > 11 tillfällen. 26 ungdomar (0,9 %) hade gjort självmordsförsök och 169 (5,7 %) hade gjort både NSSI och självmordsförsök (SA).
Av dessa senare (NSSI + SA) var medelåldern när de skadat sig själva för första gången 13,4 år (SD 2,2 år), och de hade gjort sitt första självmordsförsök vid en medelålder på 13,8 år (SD 1,9 år). 36 av dem (29,5 %) hade startat med NSSI och sedan gjort sitt första självmordsförsök vid samma ålder. 22 ungdomar (18,0%) hade gjort sitt första självmordsförsök, innan de börjat med NSSI. 64 av ungdomarna (52,5 %) hade startat med NSSI och sedan gjort sitt första självmordsförsök när de blivit äldre. Således var ungdomar som börjat med NSSI och sedan gått över till att göra självmordsförsök i majoritet.
Även ungdomar, som aldrig avsiktlig skadat sig själva, hade haft självmordstankar (119 av1636 ungdomar = 11,7 %) medan det var mer ovanligt att man hade gjort upp självmordsplaner (13 av 1636 ungdomar =0.8 %). Det var signifikanta skillnader i frekvensen självmordstankar och självmordsplaner mellan grupperna NSSI 1-4 tillfällen och gruppen NSSI >11 tillfällen. Mer än hälften (56 %, n=310) av de ungdomar som rapporterat NSSI >11 tillfällen hade haft självmordstankar och 56 ungdomar (18.1 %) hade planerat självmord. Den lägsta förekomsten av självmordstankar, självmordsplaner, självmordsförberedelser och tankar på att skada sig själv fanns i gruppen ungdomar som aldrig skadat sig själva. Frekvenserna var högre i de olika NSSI-grupperna, och SA-gruppen och signifikant högst i gruppen NSSI + SA (p<0,001).
När man kontrollerat för kön, levnadsförhållanden och föräldrarnas yrken fann man stora skillnader mellan grupperna. Ungdomar med NSSI + SA hade signifikant fler olyckliga livshändelser och fler traumasymtom än ungdomar med NSSI, oavsett hur många gånger ungdomarna skadat sig själva. De största skillnaderna fanns för variablerna negativa interpersonella händelser, depressionssymtom och posttraumatisk stress.
Ungdomar, som gjort självmordsförsök men aldrig NSSI, skiljde sig ifrån ungdomarna i NSSI-SA gruppen genom signifikant färre interpersonella händelser (p<0.04), olyckliga barndomsupplevelser (p<0.03) och symtom på depression, vrede och posttraumatisk stress (p<0.001). Det var däremot inga signifikanta skillnader mellan SA och grupperna NSSI 5-10 och NSSI >11 avseende de nämnda variablerna, men gruppen NSSI 1-4 hade signifikant färre interpersonella händelse och symtom på depression än SA-gruppen.
43,4 % av ungdomarna (n=1287) rapporterade minst en episod med NSSI, vilket ger en livstidsprevalens på mellan 20-40 %. Livstidsprevalensen för NSSI + SA var 5,7 %. Livstidsprevalensen för självmordsförsök var 0.9 %.
Studiens styrka och svagheter
Studien är ett viktigt bidrag till de senast årens ökade intresse för att finna särskiljande och överlappande drag mellan NSSI och SA. Studiens storlek gjorde att det var möjligt att fördela ungdomarna i olika grupper på basis av deras självskadefrekvens. En svaghet är att retrospektiva rapporter har sina begränsningar; händelser i det förflutna kan vara svåra att påminna sig korrekt. Antalet ungdomar som hade gjort självmordsförsök var mycket få och resultaten för den gruppen bör således tolkas med försiktighet.
Slutsatser
En överväldigande majoritet (86,7 %) av de ungdomar som gjort självmordsförsök rapporterade även NSSI. En majoritet av ungdomarna hade utfört NSSI innan de gjorde sitt första självmordsförsök. Resultatet talar starkt för att NSSI är en riskfaktor för självmordsförsök, skriver författarna. Resultaten visar att ungdomarna i gruppen NSSI+SA var signifikant mer belastade avseende olyckliga livshändelser och traumasymtom samt var socioekonomiskt sämre lottade jämfört med ungdomarna i de övriga NSSI-grupperna. Men det är viktigt att notera att även de med den lägsta frekvensen NSSI (1-4 tillfällen) hade signifikant fler negativa livshändelser och traumasymtom än ungdomar som aldrig skadat sig själva. Det fanns ett nära nog linjärt samband mellan antalet ogynnsamma faktorer och frekvensen av självskadebeteende. Resultaten antyder att depression, olyckliga och traumatiska livshändelser och socioekonomiskt underläge utövar en kumulativ effekt på sårbara individer.
Läsare som är särskilt intresserade i ämnet kan också ta del av den litteraturgenomgång, som bifogats, rörande samband mellan självskada och självmordsbeteende som CA Hamza och kanadensiska forskare sammanställt och publicerat i Clin Psych Rev 2012:32; 482-485.
Källa: Rigmor Stain, NASP
Läs även andra bloggares åsikter om självskadande, självmord, suicid, självmordsbenägenhet
